Stå upp för din förort

Jag läser en artikel i DN som beskriver en process som känns igen här i Landskrona - stadens förorter tillåts förvandlas till sociala öknar eftersom, så lyder tesen i artikeln, kommunpolitikerna "tappade förtroendet för planering". 

Vete fan. Här i härliga Landskrona händer det här definitivt med flit: stadsdelar i Landskrona där folk med "låg skattekraft bor" skall förvandlas till sociala öknar. Landskronas framtidsdiskussioner kretsar uteslutande kring "attraktiva" och förstås havsnära nya bostadsområden. Det var så på sossarnas tid då Nyhamn byggdes. Det är så idag. Torkild Strandberg och hans stödpartier SD, M och MP går dockl längre än S. De stämplar hela Norrestad helt enkelt som "oattraktivt" och stadsdelens invånare i stort sett som icke önskvärda. 

Och det märks i kommunalpolitiken. Kommunens pengar går till bygget av Norra Bostahusens nya villakvarter. I Norrestad fick kommunägda Landskronahem ägardirektiv som har medfört att hyreslägenheter har rivits för att göra tillgången till dem sämre.

Rivningen av lägenheter på Emaljgatan.

Socialdemokraternas gamla hyrespolicy har skärpts ännu mer för att göra det omöjligt för en stor grupp människor att få ett eget tak över huvudet. I konsekvens främjas en svart marknad för andra- och tredjehandskontrakt på lägenheter och trångboddhet.
Ett skolcentrum har tömts på verksamhet och ska snart jämnas med marken. Allmännyttans lägenhetsbestånd kan dessutom komma att säljas ut - för att samla ihop det kapital som behövs för att (lyx-)renovera någon annanstans.
Det placeras dessutom just nu alltfler ensamkommande ungdomar i ett område där det inte finns så mycket annat att göra än att promenera runt eller måhända sparka boll på en lagom försummad bollplan. Snacka om att provocera ännu mer sociala problem.

Sammanfattningsvis stinker det här klassföraktet, låt oss se till att bekämpa det.

Demokratins grindvakter

2014 års statliga Demokratiutredning kom nyligen fram till att det behövs fler möjligheter för medborgarna att påverka politiken direkt. 

I utredningen påpekas att valdeltagandet sjunker bland vissa befolkningsgrupper. Samtidigt minskar de politiska partiernas medlemskap och det kan också konstateras att ojämlikheten inom kommunalpolitiken ökar.

Demokratin som vi känner till den kan med andra ord komma att urholkas om vi inte klarar av att återskapa tilltro till den, exempelvis genom att sänka tröskeln till medborgerligt engagemang i politiken. 

I den senaste demokratiutredningens slutrapport SOU 2016:5 ”Låt fler forma framtiden” föreslås därför bland annat att enskilda individer ska kunna påverka politiken direkt mellan valdagarna.

Demokratiutredningens resultat publicerades i januari i år – då hade Landskronas kommunfullmäktige nyss hunnit rösta nej till Vänsterpartiets förslag att införa möjligheten att lämna medborgarförslag i Landskrona.

I Landskrona, en kommun där valdeltagandet i kommunalvalet 2014 låg hela 12-14 procentenheter under deltagandet i Lomma eller Vellinge, var socialdemokraterna rörande överens med sina borgerliga och sverigedemokratiska kollegor om att det inte behövs mer medborgarinflytande.

Kan det bero på okunskap? Min vädjan till alla er som röstade mot Vänsterpartiets förslag att införa medborgarförslagsrätten i Landskrona: Läs i lugn och ro SOU 2016:5 och begrunda. Ni kanske kommer till bättre insikt.

Fast jag tror att Landskronapolitikerna helt enkelt är nöjda med sakernas tillstånd här. De är ju grindvakter åt folkviljan i hela 4 år och det känns kanske tryggt - för dem.

Det rimmar illa med min egen vision om att bo och verka i en stad där medborgarna faktiskt bjuds in att diskutera och påverka politiken. Varje dag på året och utan att behöva knacka på hos ointresserade lokalpolitiker. Även mellan valdagarna.

Min motion om medborgarförslag har alltså röstats ner, det får jag ju acceptera. Men för att sänka tröskeln till medborgerligt inflytande åtminstone en smula ändå, så kommer jag framöver lämna in så många motioner som möjligt som har sitt upphov utanför kommunfullmäktige.

Det är ett pyttelitet steg mot mer folkligt inflytande. Men i alla fall ett steg. Först ut var en motion om ”Tidiga integrationsinsatser” från ett politiskt parti som saknar eget mandat i Landskronas kommunfullmäktige. Ytterligare två förslag från privatpersoner lämnas in inom kort. Och fler ”medborgarmotioner” lär det bli innan september 2018. 

Henning Süssner Rubin

Den här texten finns f.ö. i lätt ändrad form också på http://www.landskronadirekt.com/planket/. Och så får vi snart se om Helsingborgs Dagblad befinner den värdig för publicering på "Min Mening" (Prognos: knappast.)

Snart också i Landskrona? (Graffitivägg) :-)

Medborgarinflytande versus "synpunktshantering"

Landskrona är en stad som imponerar på många sätt.

En (ohelig) allians bestående av Liberalerna, Moderaterna, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna har under flera års tid jobbat för ett "vägval Landskrona" som går ut på att bygga nytt nära havet för rikt folk och sanera bort sociala problem i centrum. 

Samma gäng sätter också hopp på "Europaspåret", drömmen om en ny fast förbindelse mellan Danmark och Sverige som ska gå via Landskrona. På så sätt ska Europas påstådda geografiska centrum äntligen få ligga mitt i centrum, fast på riktigt.

Vänsterpartiet har däremot velat se en utveckling av hela staden - Stadshuspolitikerna glömmer nämligen i farten ofta av att det redan finns många människor i Landskrona, fast lite utanför centrum och lite längre bort från Norra Borstahusen. Människor som skulle kunna delta i utvecklingen av staden, om de bara fick.

Men det får de inte.

Det är på sätt och vis inte konstigt att många människor i Landskrona känner ett utanförskap som bland annat yttrar sig i ett mycket lågt valdeltagande: I Landskrona stad fattas slentrianmässigt många politiska beslut som är bristfälligt förankrade bland allmänheten. Det finns en rad exempel på beslut i nämnder och kommunfullmäktige, där medborgar- och/eller brukarperspektivet var av mycket underordnad betydelse. 

I Landskrona som inte är särskilt stor, vare sig geografiskt eller till befolkningsantalet, borde det dock egentligen vara enkelt att motverka den här trenden. Vänstern har därför föreslagit att släppa in så många medborgare som möjligt i formella beslutsprocesser och ge alla Landskronabor möjlighet att lämna medborgarförslag till kommunfullmäktige.

Det blev dock tummen ner. 

Ovan nämnda gäng, L/M/SD/MP, vill förstås kunna köra på med sitt "Vägval" utan störande moment som medborgare med åsikter. Sossarna tyckte, så vitt jag förstod, att de redan driver precis alla frågor som är bra för medborgarna. Så varför ska medborgarna själva har någon talan? Konsekvensenligt så röstade de också emot förslaget.

Också förslaget att inrätta ett medborgarråd bestående av representativt utvalda Landskronabor, exempelvis enligt den modell som Malmö har utvecklat, dissades. Ett sådant råd skulle ha kunnat vara ett bra sätt att förankra sådana beslut som folk annars brukar få reda på först när de i princip redan är klubbade. Men nix.

Vårt förslag att varje förvaltning ska ta fram en egen handlingsplan för att förbättra medborgar- och brukardialogen inom respektive förvaltnings ansvarsområde, antogs däremot. Men det lär inte spela någon roll. Individ- och familjenämnden menar exempelvis och mycket talande i sammanhanget att någon sådan handlingsplan inte behövs: kommunen har ju deltagit i en enkät om medborgarinflytande som Sveriges kommuner och landsting har gjort. (Verkligen imponerande!) och att det går att lämna "synpunkter" direkt på webben.

Mycket riktigt så kan alla här i Landskrona lämna in synpunkter via hemsidan: "Den person som lämnar in en synpunkt får ange vad det är för typ av synpunkt. När synpunkten har hanterats så ska ärendet avslutas." hette det talande i den kommunala kommunikationsavdelningens senaste nyhetsbrev. 

Att "hantera synpunkter" innebär dock tyvärr inte att de skulle tas på allvar eller leda någonvart, men det förs i alla fall statistik över dem. Alltid något!

Ledsen Stadshuset, men jag tycker inte att min rätt som medborgare att skicka en synpunkt som blir en siffra i en statistik över inlämnade synpunkter är en särskilt imponerande insats för fördjupad lokal demokrati. 

Jag är också rätt så trött på att kommunpolitiken i Landskrona är så pass insnöad: De som styr prioriterar luftslott som Europaspåret och utsikten att Landskrona med lite tur och Guds och havets hjälp snart har ungefär samma befolkningsstruktur som Staffanstorp eller Bjärred. Påhejade av SD som ibland låter mer ivriga än självaste Torkild Strandberg i sammanhanget. Det stora oppositionspartiet är sig själv nog och klagar mest över att det inte längre är de själva som får hålla i taktpinnen.

Det lilla oppositionspartiet då, Vänsterpartiet? Vi har också våra käpphästar ("Satsa mer på Norrestad!") och är säkert också lika självgoda som alla de andra, utifrån sett. 

Det hade därför varit väldigt bra för demokratin i Landskrona om fler röster tilläts äntra den kommunalpolitiska scenen. Sådana oberoende röster behövs, de skulle kunnat berikat det politiska livet i staden. De skulle kunna ha bidragit till att fler människor orkar bry sig. De skulle kunna ha lett till projekt som kanske hade kunnat samla hela kommunfullmäktige - det finns ju många bra förslag som egentligen inte behöver ha någon ideologisk hemvist på den politiska höger-vänsterskalan. 

Men nej. Sådana röster, medborgarnas röster är inte välkomna. Eller ju, de är välkomna om folk bara har "synpunkter", men inga krav - och ingen rätt att dessa synpunkter någonsin tas på allvar. Medborgarförslagsrätten hade medfört att alla har en rätt på en ändamålsenlig "beredning". 

För att ändå skapa lite utrymme för fördjupad demokrati i Landskrona kommer jag därför gladeligen lämna in medborgarförslag  - ty när jag sätter min underskrift under dem så blir de plötsligt "motioner",  därför att jag är kommunfullmäktigeledamot. På så sätt tvingas politiken befatta sig med dem - och det gör att de får ett forum, de noteras plötsligt av lokala media, de blir föremål för diskussion. 

Först ut är en motion om tidiga integrationsinsatser, dvs språkundervisning och praktikplatser för nyanlända utan svenskt personnummer som idag står helt utanför SFI-systemet och Arbetsförmedlingens ansvar. Fler sådana "medborgarmotioner" är på gång. Och alla ni som läser det här är uppmanade att lämna in ännu fler. 

Vad kan man då motionera om? Precis allt du kan tänka sig - så länge det handlar om något som kommunen kan och ska göra. Så var kreativa och hör av er, enklast genom att klicka här. 

Bort med fyrklövern!

På söndagen avgör väljarna i Landskrona vilka som ska styra i Stadshuset under de kommande fyra åren. Vi för vår del hoppas på en förändring.

Folkpartiet, moderaterna och miljöpartiet har fått styra staden i numera 8 år tack vare Sverigedemokraternas benägna stöd. Den fyrklövern vill vi ha bort. Vi önskar oss därför efter valet en stabil majoritet i Landskronas kommunfullmäktige, ett majoritetsstyre som inte är beroende av ett rasistiskt partis goda vilja.  

Som vänsterpartister vet vi annars att kommunalpolitiken i Landskrona i mångt och mycket domineras av skuggboxningen mellan de starka männen i fullmäktiges stora partier. Det  gör ett vettigt politiskt arbete i fullmäktige och nämnder svårt. Folkpartiet och socialdemokraterna har ofta valt att bråka om frågor som antalet våningar på bebyggelsen av Jönsaplan eller utrustningen av ett “digitalt kulturhus“ som ändå inte blev av. Samtidigt har skillnaderna i de större politiska frågorna stundvis varit små. Såväl socialdemokrater som folkpartister och sverigedemokrater stödjer till exempel kommunens antisociala uthyrningspolicy.

Vänsterpartiet har alltså varit det enda oppositionspartiet i Landskrona som inte vacklar i principiellt viktiga frågor. Samtidigt har vi valt att avstå från småkäbbel med de andra partierna och skuggboxning kring enstaka symbolfrågor.

Under den senaste mandatperioden hade oppositionspartierna V och S därför inget systematiskt samarbete. När somliga tyckte att Vänsterpartiet skulle nöja sig med att vara ett slags viftande svans till den socialdemokratiska pudeln sade vi ifrån. I konsekvens tackade vi nej till en så kallad valteknisk samverkan med socialdemokraterna som hade kunnat ge oss någon ersättarplats i någon mindre viktig kommunal nämnd.

Efter söndagens val kommer vi nyfiket lyssna på alla inviter om ett samarbete. Den som respekterar våra politiska ställningstaganden kan räkna med oss.

Vi för vår del välkomnar möjligheten att eventuellt kunna samarbete med nya samarbetspartners. Vi hoppas därför på väl behövliga friska fläktar i Landskronas kommunalpolitik och ser fram emot att samarbeta med Feministiskt initiativ, eventuellt också med Piratpartiet, och givetvis med ett Miljöparti som är trött på att vara beroende av Sverigedemokraterna.

Henning Süssner Rubin

Christine Lenander

Nadja Leinonen

Ray Grönlund

Vänsterpartiets fyra första namn i valet till kommunfullmäktige.

Miljöpartiets, folkpartiets och moderaternas samarbetspartner i Landskrona.

Kafka? Eller bara ett svek?!

Jag nöjer med mig att länka till min egen blogg för att undvika missförstånd:

http://henke-s.blogspot.com/2012/11/kafka-eller-bara-svek.html

OBS! Denna lilla bild har förstås inget att göra med texten ovan och avspeglar bara en allmän sinnesstämning. 

Barnfattigdomen ökar

Barnfattigdomen i Sverige ökar. Och en av de värst utsatta kommunerna är Landskrona.

Enligt SCB är det hela 38,3% av alla barn Landskrona som lever i eller riskera att leva ett liv i fattigdom. Fyra av tio. 4 av 10. Smaka på denna siffra.

Görs det något mot det här i stan? Finns en handlingsplan mot barnfattigdomen? Nix! Jag minns min egen uppväxt med en ensam mamma som under en längre period på 1980-talet var arbetslös. Ibland gapade det helt tomt i kylskåpet. Hänga med på skolresa för 500 spänn? Glöm det. Märkeskläder? Nya kläder? Sällan. Åka kommunalt till stan? Klippkort på simhallen? Nix. Skivspelare? Jag blev t o m petad ur scouterna pga uteblivna inbetalningar av årsavgiften.

Nog har jag överlevt denna uppväxt. Men jag glömmer den inte. Och framför allt så knäckte den ständiga skamkänslan över att inte ha några pengar min mamma som mådde oerhört dåligt under mina tonåren.

Det hela har gjort att jag hatar klassamhället. Med hela min själ.

Det gör mig därför oerhört upprörd att politikerna i Landskrona nonchalerar det barnfattigdomsproblem som finns i Landskrona, staden där jag bor.

Smaka på siffrorna: 4 av 10 barn i Landskrona riskerar för f-n att växa upp i fattigdom! Egentligen borde det här vara anledning nog att göra något åt det.

Men i Landskrona brukar de ansvariga politikerna vifta bort sådana siffror.

Och påpeka att det som behövs för att lösa problemet är satsningar på "attraktiva, havsnära bostäder" som ska locka hit människor med högre skattekraft. Visst, när alla dessa hushåll med inkomster på så där 1 miljon/år äntligen flyttar hit så är det inte längre 4 av 10 barn som lever i fattigdom... 

I väntan på den här ljusna framtiden skiter man dock under tiden i den befintliga barnfattigdomen.

Jag för min del skäms över de siffror som Rädda barnen och SCB har publicerat.

Och det är ännu mera skamligt att det saknas en politisk vilja att bekämpa barnfattigdomen i vår stad: Vänsterpartiets yrkande att satsa resurser på en handlingsplan mot barnfattigdom röstades nyligen ner av samtliga andra partierna i Landskronas kommunfullmäktige. 

Folkpartiet, miljöpartiet och moderaterna, deras stödparti sverigedemokraterna samt socialdemokraterna tyckte inte att det behövs någon satsning mot barnfattigdom i Landskrona.

Till alla er som röstade emot yrkandet vill jag säga följande: Inget är värre än ett strukturellt utanförskap, ett utanförskap som sätter en stämpel på hela stadsdelar och befolkningsgrupper. Den sortens segregation skapar sår i samhället som är svåra att läka. Fattigdom skapar många problem som Landskronas styrande partiallians säger sig vilja bekämpa: dåliga resultat i skolan, arbetslöshet, missbruk, kriminalitet, bidragsberoende.

Är det då omöjligt att bekämpa barnfattigdom och ökande klassklyftor? Nej, det är det inte. Finns det bara en vilja så kan man vända trenden.

I Botkyrka kommun har man lyckats med detta. Enligt kommunalrådet Mats Einarsson genom att medvetet satsa ”på en generell välfärdspolitik grundad på rättigheter och medborgarskap”. 

I Landskrona ser man däremot inte något sammanhanget mellan medvetna satningar på allmän välfärd och minskad fattigdom.

Fattigdom betraktas här nämligen som en individuell brist. Eller rentav en kulturell sådan - här om veckan talade moderaternas lokala förmåga Cecilia Brorson om en "etnisk utmaning" i sammanhanget. Tydligen på fullt allvar.

Hur ofta har man inte hört någon folkpartist, moderat eller sverigedemokrat hålla föreläsningar om att folk ska komma ur sitt bidragsberoende. För att lösa problemet "bidragsberoende" är det piska och "krav på motprestation" som gäller. 

Framöver ska ovan nämnda partier ta pengar från försörjningsstödet för att skapa låtsasjobb för bidragssökande. Det är bara att tacka och buga - så här har ju faktiskt fattigvården fungerat förr i tiden också. "Landskronamodellen", som kommunens starke man Torkild Strandberg är så mallig över, är med andra ord beprovat praxis. Och urgammal klasspolitik. Det har också konstaterats att den här modellen är allt annat än liberal.

Hur det än må vara. Någon förbättring av barnfattigdomsstatistiken kommer man i alla fall knappast uppnå med den här modellen.