Barnfattigdomen ökar

Barnfattigdomen i Sverige ökar. Och en av de värst utsatta kommunerna är Landskrona.

Enligt SCB är det hela 38,3% av alla barn Landskrona som lever i eller riskera att leva ett liv i fattigdom. Fyra av tio. 4 av 10. Smaka på denna siffra.

Görs det något mot det här i stan? Finns en handlingsplan mot barnfattigdomen? Nix! Jag minns min egen uppväxt med en ensam mamma som under en längre period på 1980-talet var arbetslös. Ibland gapade det helt tomt i kylskåpet. Hänga med på skolresa för 500 spänn? Glöm det. Märkeskläder? Nya kläder? Sällan. Åka kommunalt till stan? Klippkort på simhallen? Nix. Skivspelare? Jag blev t o m petad ur scouterna pga uteblivna inbetalningar av årsavgiften.

Nog har jag överlevt denna uppväxt. Men jag glömmer den inte. Och framför allt så knäckte den ständiga skamkänslan över att inte ha några pengar min mamma som mådde oerhört dåligt under mina tonåren.

Det hela har gjort att jag hatar klassamhället. Med hela min själ.

Det gör mig därför oerhört upprörd att politikerna i Landskrona nonchalerar det barnfattigdomsproblem som finns i Landskrona, staden där jag bor.

Smaka på siffrorna: 4 av 10 barn i Landskrona riskerar för f-n att växa upp i fattigdom! Egentligen borde det här vara anledning nog att göra något åt det.

Men i Landskrona brukar de ansvariga politikerna vifta bort sådana siffror.

Och påpeka att det som behövs för att lösa problemet är satsningar på "attraktiva, havsnära bostäder" som ska locka hit människor med högre skattekraft. Visst, när alla dessa hushåll med inkomster på så där 1 miljon/år äntligen flyttar hit så är det inte längre 4 av 10 barn som lever i fattigdom... 

I väntan på den här ljusna framtiden skiter man dock under tiden i den befintliga barnfattigdomen.

Jag för min del skäms över de siffror som Rädda barnen och SCB har publicerat.

Och det är ännu mera skamligt att det saknas en politisk vilja att bekämpa barnfattigdomen i vår stad: Vänsterpartiets yrkande att satsa resurser på en handlingsplan mot barnfattigdom röstades nyligen ner av samtliga andra partierna i Landskronas kommunfullmäktige. 

Folkpartiet, miljöpartiet och moderaterna, deras stödparti sverigedemokraterna samt socialdemokraterna tyckte inte att det behövs någon satsning mot barnfattigdom i Landskrona.

Till alla er som röstade emot yrkandet vill jag säga följande: Inget är värre än ett strukturellt utanförskap, ett utanförskap som sätter en stämpel på hela stadsdelar och befolkningsgrupper. Den sortens segregation skapar sår i samhället som är svåra att läka. Fattigdom skapar många problem som Landskronas styrande partiallians säger sig vilja bekämpa: dåliga resultat i skolan, arbetslöshet, missbruk, kriminalitet, bidragsberoende.

Är det då omöjligt att bekämpa barnfattigdom och ökande klassklyftor? Nej, det är det inte. Finns det bara en vilja så kan man vända trenden.

I Botkyrka kommun har man lyckats med detta. Enligt kommunalrådet Mats Einarsson genom att medvetet satsa ”på en generell välfärdspolitik grundad på rättigheter och medborgarskap”. 

I Landskrona ser man däremot inte något sammanhanget mellan medvetna satningar på allmän välfärd och minskad fattigdom.

Fattigdom betraktas här nämligen som en individuell brist. Eller rentav en kulturell sådan - här om veckan talade moderaternas lokala förmåga Cecilia Brorson om en "etnisk utmaning" i sammanhanget. Tydligen på fullt allvar.

Hur ofta har man inte hört någon folkpartist, moderat eller sverigedemokrat hålla föreläsningar om att folk ska komma ur sitt bidragsberoende. För att lösa problemet "bidragsberoende" är det piska och "krav på motprestation" som gäller. 

Framöver ska ovan nämnda partier ta pengar från försörjningsstödet för att skapa låtsasjobb för bidragssökande. Det är bara att tacka och buga - så här har ju faktiskt fattigvården fungerat förr i tiden också. "Landskronamodellen", som kommunens starke man Torkild Strandberg är så mallig över, är med andra ord beprovat praxis. Och urgammal klasspolitik. Det har också konstaterats att den här modellen är allt annat än liberal.

Hur det än må vara. Någon förbättring av barnfattigdomsstatistiken kommer man i alla fall knappast uppnå med den här modellen.