För det första så ska den fria pressen ha tack för uppmärksammandet av (v)åra interpellationer.
Det är just därför vi väljer att ställa dem: för att skapa uppmärksamhet i angelägna frågor. Svaren vi får av den borgerliga treklövern är ju oftast ändå inte så värst intressanta.
Det är f.ö. det faktum att vi inte får delta i nämndearbetet som har lärt oss att använda fullmäktige som en arena för politik. Där har ni en förklaring varför Vänsterpartiet har blivit rätt så flitigt där.
För det andra så är det talande att man väljer att ställa parlamentariskt arbete i motsats till utomparlamentariska aktiviteter. Utom-parlamentariskt arbete är dock inte anti-parlamentariskt arbete.
Skulle man som journalist tänka efter en liten stund är det kanske inte svårt att förstå att saker och ting hänger ihop: Parlamentariska arbetet är förstås bara en del av ett större sammanhang. Inget självändamål, snarare ett verktyg. Ett verktyg för förändring.
Jag citerar Karl Liebknecht:
"Vill man uppnå parlamentariska framgångar så gäller det att den parlamentariska oppositionen inte är det sista, utan bara det första, inte det starkaste, utan det svagaste trumpkortet; att den inte är slutet, utan början, att partiet har en utomparlamentarisk makt bakom sig."
Så är det. Och vi får väl se om Vänsterpartiet Landskrona klarar av att leva upp till detta. Annars vore vi ju bara ett parti som alla de andra.
Gudbevare.
Henning Süssner Rubin
PS: Liebknecht är väl inte det mest kända namnet i Sverige. Han valde sitt samvete framför statsräsongen och partipiskan och röstade i december 1914 mot den tyska regeringens ansökan om nya krigslån. Han uteslöts först ur sin riksdagsgrupp, sedan ur sitt parti och fängslades i två år för sin fredsaktivism. 1919 mördades han för sin övertygelse. Innan dess hann han, bl a tillsammans med Rosa Luxemburg, att grunda Tysklands kommunistiska parti (KPD). DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar